Om att följa sitt hjärta

Det här talet hittade jag ursprungligen på http://www.ted.com/. Där finns en uppsjö av inspirerande, intressanta och utvecklande budskap.

Bejaka det goda i livet

Beröm och positiva omdömen. Mymlan bloggar idag om värdet av säga något vänligt eller uppmuntrande. Martin Ezpeleta hakar på och berättar om hur dålig han är på detta. Det är inte jag.

Det här gör jag ofta. Faktiskt så ofta att somliga inte tror jag menar allvar. Så ovana är vi tydligen vid positiva kommentarer. Själv blev jag länge tokgenerad av positiva omdömen. Nu kan jag uppriktigt säga "Tack, vad glad jag blir" (eller liknande) och inte bara stå där stum av chock och undra om jag är utsatt för något absurt skämt.

Jag tror det här är jätteviktigt. Att se och bekräfta dem vi har omkring oss. Att bejaka det goda i livet - alla härliga människor. Vi behöver varandra. Vi berikar varandra.

Högst individuella minnesbilder från början av år ett

1. Det tog eeevigheter (i normal tideräkning kanske en eller två veckor?) innan vi äntligen fick börja lära oss något. Det skulle lekas och lekas och lekas och sen informeras lite på det. Supertorsdagen framfördes delvis på mycket knackig engelska och gav inte särskilt mycket substantiellt. När det äntligen var dags för kursstart var det väldigt lågt tempo. Jag var så oerhört motiverad när jag kom hit att det var jobbigt att vänta, jag ville komma igång OMEDELBART.

2. Det var mycket prat (läs: närmast tjat) om hur förvirrade vi kände oss. Alltså från lärare och personal som gång på gång hävdade att vi studenter var förvirrade. Jag kände inte igen mig i den beskrivningen även om jag fortfarande inte har en självklar entydig och lättförståelig definition av informationslogistik (men det har inte de lärde heller, de använder sig av olika). Mina förutsättningar skiljer sig ju också rätt mycket från de flesta av kursarnas eftersom jag pluggat på denna nivå tidigare och dessutom jobbat med en hel del av det vi nu lär oss.

3. Jag var ohyggligt ensam. Det är inte helt enkelt att hitta sin plats i en grupp när man är så mycket äldre än alla andra. Att jag var vansinnigt trött under introduktionsdagarna försvårade naturligtvis det hela ytterligare. Dessutom 'ska' man i min ålder ha familj om man ska passa in i en småstad som Ljungby.

Men om nu allt var så eländigt, varför stannade jag kvar?

För att jag var (och är) fullständigt förvissad om att det är här jag ska vara. Om någon hade specialkonstruerat en utbildning för mig hade den kanske inte sett ut exakt som informationslogistikprogrammet, men det hade varit nära.

Socialt kom en vändning när jag skaffade Facebook. Sociala medier är verkligen sociala. Efter det var det flera som började säga 'hej' i skolan utan att jag hälsat först. Ännu gladare blev jag den vecka när Ljuvlige och Vackra, oberoende av varandra, kom och frågade om vi skulle plugga tillsammans.

Har allt varit fågelsång och fröjd sedan dess?

Nej, verkligen inte. Men det är ändå värt besväret. Det är en sån otrolig förmån att få chansen att bredda och fördjupa sina kunskaper i något som man brinner för.

Utspilld kolasås

Jag har lite hemlagad kolasås i frysen. I en mindre lämplig burk, visade det sig nyss. Den har nämligen vält och locket satt inte tillräckligt tätt utan en del av såsen hann rinna ut innan den frös. Suck!

Medan min hjärna började spela upp bilder av hur otroligt tråkigt det kommer att bli att städa en kolakladdig frys kom jag plötsligt att tänka på Gillis Herlitz. Minns inte nu om det var i en kröknika eller i radio/TV, men han tog upp uttrycket "Det är inte hur man har det, utan hur man tar det". Ett talesätt jag inte tycker om. Det andas underförstådd kritik, anser jag. Visst hänger mycket på ens egen inställning, men det här är väldigt avfärdande och används mest för att förneka/förminska andras problem.

Det intressanta var att enligt Gillis (ja, jag använder bara förnamnet fast det gäller en man och inte en kvinna) har uttrycket förvanskats. Första delen lyder egentligen "Det är inte BARA hur man har det" och det är ju verkligen något helt annat. Då förnekar man inte att omständigheterna faktiskt kan ha betydelse. Då är det inte ett kvävande krav att alltid ha så fantastisk attityd oavsett vad som händer. Vänligare och mer inspirerande.

Vad har då detta med utspilld kolasås att göra? Inget alls. Men jag blev på så bra humör att kolakladdet upphörde att vara ett problem. "Det är en världslig sak", som Karlsson på taket skulle sagt. :)

För den som inte känner till Gillis Herlitz kan jag berätta att han är antropolog och etnolog samt en mycket underhållande föredragshållare/skribent bosatt i min gamla hemstad Uppsala.

Michael Jackson

I morse höll jag på att komma försent till jobbet. Jag fastnade i allt som fanns att läsa med anledning av Michael Jacksons död. Mymlan kommenterade snabbt.

Nu när nästan alla artister både sjunger och dansar (och en musikvideo är vardagsmat) är det svårt att förstå hur nyskapande han faktiskt var. Här ses moonwalk för första gången:


(Uppdaterat: jag hittade ett klipp med bättre kvalitet)

Thriller går tyvärr inte att bädda in.

Onekligen en mycket begåvad man, men jag är tveksam till om han var särskilt lycklig.

Associationer

Svenska Dagbladet har idag en artikel om arbetet med ett nytt Internet för att komma till rätta med diverse problem som präglar dagens.

Är det någon mer som associerar att forskare vill bygga helt nytt nät till Skynet (Terminator), "önskan om mer kontroll" till 1984, Minority Report etc? Eller det kanske är jag som överdoserar sci fi...

Jag undrar i alla fall om det inte är så att vår strävan efter perfektion på ett område leder till problem på andra områden. Det är säkert tekniskt möjligt att åstadkomma ett "perfekt" nytt Internet, men är det önskvärt? Kan fullständig kontroll/övervakning och frihet samexistera? Vad händer med den personliga integriteten till exempel? Framför allt: var förs den etiska diskussionen?

Kritisk krönika

Hos Mymlan hittade jag en länk till krönikan Fejsarens nya kläder som handlar om mikrobloggar.

Jag citerar: "sammantaget uppmärksammar det ett par sorgliga tendenser. Att så många ännu i vuxen ålder skriker efter att bli sedda och få sin existens bekräftad."
När jag läser krönikan får jag känslan att krönikören tycker att det är något fel på dessa som "ännu i vuxen ålder" söker bekräftelse. Det tycker inte jag. Bekräftelse och gemenskap är ett grundläggande behov. Det sorgliga är att så många inte får det tillgodosett. Att vi blivit så rädda för att närma oss varandra på riktigt.

"Att så många tycks leva i villfarelsen att det egna livet är så märkvärdigt att allsköns folk brinner av nyfikenhet att få veta".
För det första tycker jag att livet ÄR märkvärdigt. För det andra undrar jag vad det är för elitism detta uttrycker. Vad är det för kriterium man ska uppfylla för att det ska vara ok att berätta om sitt liv? Man måste väl inte brinna av nyfikenhet för att tycka att andras livsberättelser är intressanta? Dessutom är det väl med mikrobloggarna som allt annat som publiceras, man väljer själv vilka man vill följa/läsa.

Vilken märklig dag

Det började bra. Nöjd efter helgen. Lycklig och inspirerad att ta itu med inlämningsuppgift 3c. Men sen var det inte mycket som ville bli bra. Knät värkte, hittade ingen info till uppgiften, Delicious-knapparna jag installerade ville inte funka, etc. Så småningom upptäckte jag att jag var jättearg men fortfarande lycklig. Hur är det ens möjligt??

Bestämde mig för att städa för att i alla fall få något gjort. Lite knepigt med knät men det gick. Sen kom Ljuvlige hit i sällskap med KS för att spela Alfapet. När de hade gått sjönk humöret igen. Bakade scones och ringde en bästa sortens vän, Pp. Som alltid ett bra beslut att prata med henne.

Har mycket som snurrar i huvudet nu, men inte riktigt tid att bara tänka. Varför är det så svårt att ha lagom mycket att göra?

Har fått ett ord på hjärnan som inte vill släppa: informationsblogistiker. Det får bli min nya signatur. Hihi.

Sverige nu 2009

Idag när jag kom hem hade jag fått ett kort från SIFO. De ville förvarna om att jag hör till de slumpmässigt utvalda som kommer att få besvara den ganska omfattande enkäten Sverige nu 2009.

Undersökningen handlar om "hur Sveriges befolkning har förändrats när det gäller intressen, attityder, aktiviteter, inköp och mediekonsumtion".

Bara för en stund sen när jag pratade med en bästa sortens vän i telefon tog hon upp just hur mycket mitt liv har förändrats de senaste månaderna, för att inte tala om det senaste året eller två eller tre...

Om man då jämför med för ett år sedan vad gäller undersökningsområdena:

• Aktiviteter och inköp är ju klart påverkade av att jag nu är student igen. Läser andra sorters böcker. Handlar mindre alla kategorier (utom undergruppen kurslitteratur). Spelar mer sällskapsspel.


• Min mediekonsumtion ser helt annorlunda ut eftersom jag inte har TV eller tidning men istället har dator med bredbandsuppkoppling hemma. Läser nätupplagorna av några dagstidningar och ett antal bloggar varje dag. Emellanåt blir det lite webb-TV.


• Intressena har inte direkt förändrats men vilka som kommer till uttryck har ju ändrats en del eftersom jag flyttat och bytt umgänge helt. Engagemanget har bytt fokus en del till studierelaterade frågor (men det handlar fortfarande om kvalitet och utveckling).


• Attityderna, hm...lite svårare att säga om de förändrats. Jobbar i alla fall med att sänka kraven för när jag kan vara nöjd med vad jag presterat.

Jag är glad att jag inte slutat utvecklas!