Högst individuella minnesbilder från början av år ett

1. Det tog eeevigheter (i normal tideräkning kanske en eller två veckor?) innan vi äntligen fick börja lära oss något. Det skulle lekas och lekas och lekas och sen informeras lite på det. Supertorsdagen framfördes delvis på mycket knackig engelska och gav inte särskilt mycket substantiellt. När det äntligen var dags för kursstart var det väldigt lågt tempo. Jag var så oerhört motiverad när jag kom hit att det var jobbigt att vänta, jag ville komma igång OMEDELBART.

2. Det var mycket prat (läs: närmast tjat) om hur förvirrade vi kände oss. Alltså från lärare och personal som gång på gång hävdade att vi studenter var förvirrade. Jag kände inte igen mig i den beskrivningen även om jag fortfarande inte har en självklar entydig och lättförståelig definition av informationslogistik (men det har inte de lärde heller, de använder sig av olika). Mina förutsättningar skiljer sig ju också rätt mycket från de flesta av kursarnas eftersom jag pluggat på denna nivå tidigare och dessutom jobbat med en hel del av det vi nu lär oss.

3. Jag var ohyggligt ensam. Det är inte helt enkelt att hitta sin plats i en grupp när man är så mycket äldre än alla andra. Att jag var vansinnigt trött under introduktionsdagarna försvårade naturligtvis det hela ytterligare. Dessutom 'ska' man i min ålder ha familj om man ska passa in i en småstad som Ljungby.

Men om nu allt var så eländigt, varför stannade jag kvar?

För att jag var (och är) fullständigt förvissad om att det är här jag ska vara. Om någon hade specialkonstruerat en utbildning för mig hade den kanske inte sett ut exakt som informationslogistikprogrammet, men det hade varit nära.

Socialt kom en vändning när jag skaffade Facebook. Sociala medier är verkligen sociala. Efter det var det flera som började säga 'hej' i skolan utan att jag hälsat först. Ännu gladare blev jag den vecka när Ljuvlige och Vackra, oberoende av varandra, kom och frågade om vi skulle plugga tillsammans.

Har allt varit fågelsång och fröjd sedan dess?

Nej, verkligen inte. Men det är ändå värt besväret. Det är en sån otrolig förmån att få chansen att bredda och fördjupa sina kunskaper i något som man brinner för.